Sista blicken bakåt
Året är 1857. I Härjedalen föds en pojke som av livet fick noll i startkapital. Hans namn var Erik O. Lindblom, född in i en familj sedda som de mest missprydande i socknen. På vilda vägar reser han västerut, via London och New York. Han finner en fristad i Svartfotindianernas läger innan han, i San Francisco en dag skall räta på sina korslagda skräddarben för att möta ett skepp med slagsida, nedlusat av guldstoff och guldgrävare. Det mötet skall komma att förändra hans liv för alltid.
Erik O. Lindblom anklagades för att vända sin fattigt arma familj ryggen när han själv kom upp sig i världen. Författaren Marit Manfredsdotter ger genom romantrilogin en helt annan bild. Hans engagemang socialt, humanitärt, ekonomiskt och kulturellt skall slutligen lägga ett mildrande förband på alla de ondsinta ord, som förföljde honom hela vägen fram till graven. Tiden för upprättelse är kommen.
Journalisten och fotografen Marit Manfredsdotter är född och uppväxt i Lofsdalen, Härjedalen. Sista blicken bakåt är hennes debutroman och den första delen i trilogin Upprättelse, vilken är historien om Anton Per’Ers, vars förebild är Erik O. Lindblom (1857-1928).
Romansviten Upprättelse är baserad på verkliga händelser sprungna ur ett fattigt 1800-tal. Flykten från Barken med destination Ishavet, Svartfotindianernas läger, den frusna tundran i ett fullständigt laglöst guldgrävarland. Alla är de platser som för evigt skall komma att skriva in sig i historien. En historia som varit dold för världen i sekler. Erik O. Lindblom var en av The Three Lucky Swedes. En av tusen och åter tusen som drömde den amerikanska drömmen. Men Erik O. Lindblom inte bara drömde den. Han levde drömmen, fullt ut.
"Den kvällen, nedbäddad i sin säng, med Lukas tätt intill, sväljer Anton gråten och försöker på en sexårings mogna vis trösta sin lillebror som inte kan styra sina känslor lika väl. Pojkarna hade krupit ner i sin trånga soffa där tröttheten till slut hade vaggat dem till sömns. Det hade regnat oavbrutet under en veckas tid och lervällningen som flöt runt husknuten hade börjat tränga in i stugans nedersta stockar där murstenarna för länge sedan förlorat sin funktion och begravts under den sanka jorden. Stugan var låg redan tidigare, sedan de översta och minst angripna stockarna fått skifta läge för att nöja sig med en kvartering i markplan. Denna ommöblering hade fört med sig att även de friska stockarna i stugan numera låg och ruttnade i dekadent förfall. Det är där, i dunklet på en medfaren halmbädd som Anton bestämmer sig. Här kan han inte bli kvar. Han förmår inte formulera sin önskan i ord. Han vet heller inte vart han skall ta vägen. Men han känner djupt inom sig att här finns ingenting att drömma eller förtrösta om. Här är inte hans framtid. Här är han redan stämplad, utfryst, död."